Drottningen och jag film

Hassan Behgar

2010-02-21

En dokumentärfilm egentligen är gjord med specifikt mål och har logiskt struktur för att visa en händelse eller ge en verklighetsbild av ngn… dokumentären gör steg för steg tittarna närmare till händelsen, slutligen är tittarna som avgör berömmelsen. Om man har denna förväntning av filmen Drottningen och jag kommer att bli besviken.

Nahid Sarvestani Persson berättar anledningar för sin dokumentär efter hennes första film, prostitution bakom slöjan, åkte tillbaka till Iran och blev arresterad av den islamiska republikens säkerhetspolis som anklagade henne för att vara monarkist dock hennes vänsteraktivist förflutna.

Hon säger att hon ville veta vad monarkin är och hur den lever att den får kritik. Naturligtvis alla kungar T.O. M i det monarkistiskt land lever aristokratiskt, men makthavarna i Iran åker i skottsäkra bilar och har bastu på jobbet t.ex. Jannaty som är medlem i väktarrådet i den islamiska regimen i Iran, finns det då ingen anledning att prata om monarkister och deras lyx . Hon insisterade att göra denna ”dokumentär” av den anledningen.

Nahid Sarvestani Persson säger för att göra filmen har hon fått många hinder och efter fyra månaders väntetid genom olika sort kontakter per telefon och brev lyckades hon träffa Farah Pahlavis. Anledningen för försenade möten säger Farah på intervjun var för att Sarvestani hade vänsteraktivist bakgrund. Det visade sig att Farah känner till olika vänster grupper exempelvis Hezbe Tode och Fadaii vilket hon nämner i dokumentären. Men det är suddigt på intervjun vilken grupp Sarvestani har varit aktiv i då hon inte nämner ngt om det. Det är en självklarhet när hon nämner sin vänster bakgrund skulle hon i sådana fall nämna vilken grupp. Speciellt detta har stark koppling till marknadsföringen för filmen just därför att hon har varit ”vänster aktivist” hade hon sansade syn på händelserna.

Sarvestani erkänner att hon har haft många frågor som hon inte har vågat ställa för att inte skada filmens öde! Denna film har inte varit bara själv sesurerad av regissören utan också många bitar som Farrah inte hellre ville ta upp som den kungliga familjens kapitaltillgång.

Farrah är den enda i den kungliga familjen som inte har dåligt rykte, därför är hon ett bra alternativ. Vi möter en helt vanlig kvinna i filmen som liknar sin mor mer än den Farrah som folket minns. Hon påpekar till Nahid att hon inte ska lägga ned kvaliteten på filmen för då blir hon fattig. Detta kunde vara en bra anledning för regissören för att bevisa Farrahs omoderna åsikter och ifrågasätta resten av den kungliga familjens tilltro för islam och de religiösa mullorna. Men Nahid förlorade chansen att ta upp detta och gnällde istället att vara fattiga och säger: att vi var fattiga och när vi såg er ”Farrah” på TV ville jag att min mamma skulle vara som ni. Tydligen var den enda uppfattningen om klasskillnaden som Nahid hade. Men det mer intressanta är Farrahs svar som sa: du skulle ha skrivit ett brev till mig och berättat hur situationen är då hade jag hjälpt dig. Och Nahid föredrar att inte kommentera detta. Sarvestani lever i Sverige och vet att det finns myndigheter som socialtjänsten som är till för att hjälpa, och man skickar inget brev till kungafamiljen för att söka hjälp. Hon skulle istället ifrågasätta det systemet som fanns då, landets kapitaltillgång var det inte den kungliga familjens privata kapital. Var det bara Nahid Sarvestani som var drabbad av den ekonomiska bristen. Vem hade ansvar för de tusentals fattiga familjer, missbruk för makten och utnyttja landet möiljgheter och folkets kapitaltillgång och skatt, oljans pengar allt detta skapar en syn hos makthavarna att det är de som äger allt detta. Och de delar ut en bit bröd till någon när de vill som allmosor. Jag ser att ett gammaldags tanke lever fortfarande hos dem. De måste ifrågasätta vad är skillnaden mellan familjen pahlavi och Ahmadinejad, alla de ser landetskapiteltillgång som deras ägedom och de ger någon en liten del för att få befolkningens uppmärksamhet och stöd. Och den enda som skiljer sig ifrån Ahmadinejad och Pahlavi är deras yttre utseende som inte väcker någon avundsjuka hos Ahmadinejad.

Vi lämnar det förflutna, om Sarvestani skulle söka upp skandalen om den gamla hushållerskan som jobbade för Reza Pahvali för några år sedan ville pensionera sig p.g.a. åldring fick gå igen domstol men fick inget av detta. Och Reza Pahlavi visade två fingrar i vinnarens betydelse, detta uppmärksammades av media runt i världen och visade att familjen Pahlavi kan ta bara emot av folk och inte ge tillbaka den mista till någon son förtjänat.

Det andra viktiga biten som glömdes bort är historian som Farah tar upp själv om överens kommelsen mellan Ghotbzadeh och USA, för att överge Shah till den Islamiska regimen i Iran som i slutändan får hjälp av Sadat och löser problemet. Reggisören kunde ställa kloka frågor detaljerad om denna händelse och göra den samtida historian mer lärorik.

Hur som helst Sarvestani blottar sig ordenligt av nervositet och skäms inte att ta upp allt om sin förflutna liv om fattiga familjen som hon har haft av den politiska bakgrund t.o.m. sin brorsmord under Khomeinis tid. När de går till Leila Pahlavis garv, som gick självmord i ett känt hotell i London, gemför regissören hennes död med sin brors mord bara för att de har varit unga. Denna gemförelse är otroligt onödigt opolitiskt, det är ett stort misstag att blanda ihop en vanlig död eller självmord med politiskdödstraff. Hon frågar inte Farah om massmord som Shahen gjorde t.ex. de elva politiska fångarna på Evin berget som också var unga och hade familj.

Under en del av filmen visas en fest som familjen pahlavi och deras anhängare samlas, Nahid säger inte så mycket men ger resten möjligheten att visar sig själva. Bland dem säger en dam: närman blir kung, har man det kungliga blodet i sig hela livet! Vi visste inte att göra en kupp kan ge någon kungligt blod. En annan frågar: varför har alla vänster människor hållit tyst? Och hon svara sin fråga själv: de fick pengar för det. Naturligtvis ser de som fifflade runt med landets kapitaltillgång, Pahlavi anhängare, hade pengar som fokus och som alla andra som legosoldater.

Sarvestani bortförklarar sin opolitiska syn och säger att hon har mött Farrah som en kvinna och mor, men namnet på filmen avslöjar henne. Idag finns verken kung eller monarki kallar hon fortfarande Farah för SHAHBANO (drottning).

Regissören svarar på frågan om den kungliga familjen lever i lyx, tar familjens party och säger för oss som bor i Europa är detta lyx! Ok, det är inte det i USA? I Asien och Afrika då? Vad tycker iransk befolkning om detta? Vem ska bli övertygad med de beskyddande svaren? Hur som helst fick inte vi veta vart deras kapitaltillgång kommer ifrån, och varje gång man har frågat Reza Pahlavi har han blivit förbannad och hoppat på vänstermänniskor och marxist.

I slutända säger Nahid vad Pahlavis familj har gjort är inte viktigt, måste se de händelserna som sker i Iran finns det en bättre organiserad grupp?

I en dokumentär film måste finnas balans i dialogerna och från olika perspektiv ifrån verkligheten för tittarna, annars blir detta en reklam film. Nahid Sarvestani Persson har inte skapat en dokumentär film av Farah, istället visar hon med filmen att hon är en monarkist. Hon bort ser ifrån sin vänsterbakgrund och mordet på sin bror. Ditt jobb är inte journalisten som söker verklighet och är nyfiken utan ditt verk är inget annat än propagandafilm. Familjen Pahlavi har gång på gång granskad och censurerad dokumentären och du har uppvisad denna film och bortsett ifrån din politiska bakgrund och har försökt att spela politiskt opartiskt och har suddat Pahlavis historiska bakgrund som har orsakat revolutionen 79 och den katastrofbala islamiska republikens makthaveri.

Du har inte lyckats med dokumentären men det minskar inte ditt ansvar som dokumentärare.